Där pulskurvan slutar

Det har säkert inte undgått någon, den ideologiska strid som dagligen pågår i träningssverige. Den som berör styrketräningens sfär. Två läger i bitter strid mot varandra, dels det ”gamla”, strikt muskelbyggning á la Schwarzenegger, dels det ”nya”, cross-fit, funktionell styrketräning och liknande. Och DU måste välja. Påstås det.

Senast jag var på gymmet såg jag resultatet av denna kamp. Det är tydligt att folket börjar ta ut svängarna, någon kör med vikter på ena sidan skivstången. Moment av balans infogas i den annars tämligen statiska styrketräningen. Det har helt enkelt blåst in en ny vind med lite frisk luft på gymmet.

I mångt och mycket handlar det förstås om tycke och smak, vilken sorts träningsform som tilltalar den enskilde. Om något inte upplevs som meningsfullt kommer individen inte att fortsätta med just den träningsformen. Apropå detta hörs ofta argumentet att funktionell träning är roligare, cross-fit i grupp är mer motiverande. Jag är benägen att hålla med. Givetvis är det lättare att få ut max om någon står och skriker i örat på en, däremot tror jag inte att det primära syftet med att styrketräna i den gamla skolans mening är att det ska vara roligt. Det huvudsakliga syftet bakom den Arnold-mässiga styrketräningen är, vill jag hävda, estetiskt, träna för att bygga. Den funktionella skolan är som namnet antyder mer inriktad på den praktiska dimensionen, användbarheten. Det handlar till skillnad från den gamla skolan om att sätta ihop styrka, bålen är centrum, balans är ett nyckelbegrepp. I byggarsvängen är inte dessa begrepp centrala, där är det proportioner och ett mer uppstyckat angreppssätt som är gångbart, varje muskel tränas var för sig. Om det pratas om balans är det i termer av estetik och inte funktion.

Vad blir följderna? Jag nämnde kort att det börjar förekomma lite mer experimentella inslag på gymmen, det är bra. Styrketräning är ett område där det finns en utbredd mytbildning som många gånger är direkt kontraproduktiv. Framsteg är sällsynta i en konsensuskultur som gymmen ofta präglas av. Samtidigt är den andra positionen, den enbart radikala också behäftad med en del problem, jag tycker mig ofta skönja en syn på träning från den nya skolan som är en aning naiv. Naiv eftersom den litar på inspiration. Det förutsätts att individen är styrd utifrån ett lustperspektiv. Jag tror inte det kommer som en chock men alla sysslar inte med träning för att det är lustfyllt. Visst, ett mått av positiv upplevelse måste finnas, men jag kan bara genom att räkna leenden på folk i motionsspår eller var nu träning bedrivs konstatera att alla inte drar på sig sin träningsmundering för att inställa sig på något skrattseminarium.

Slutsats. Eftersom det är en ideologisk kamp är det lönt att vara på sin vakt. Det låter ofta mer allvarligt när man lyssnar på de olika skolornas företrädare. Som enskild träningsutövare står det mig fritt att ogenerat stjäla från båda skolorna. Utan att välja sida, utan att skämmas. Kanske har jag både nytta av min träning och blir lite stiligare lagom till midsommar.